Dagmar Wäneus fd. Sundqvist
minnen från sin barndom i Salteå

skrivet i Januari 2005

Vår familj

Min pappa Charles Greger Sundqvist föddes i Bollstabruk 14 januari 1907 som äldst i en syskonskara på fyra barn.

Efter avslutad skolgång hade han olika anställningar som affärsbiträde och affärsföreståndare i bland annat Bollstabruk, Ed och Domsjöverken.

På vårvintern 1933 köpte han Salteå Diversehandel.

På pingstaftonen 1934 gifte han sig med Vilma Sofia Grahn, också hon från Bollstabruk. Vilma var född 26 mars 1907 och hade en 17 år äldre bror. De vigdes i Ytterlännäs gamla kyrka.

Efter bröllopet flyttade Vilma ner till Salteå till ett liv, som hon nog inte hade kunnat tänka sig - minimalt med privatliv och fritid.

Så småningom utökades den lilla familjen med tre barn; 1938 dottern Dagmar, 1941 ytterligare en dotter, Gunborg, som dog endast 6 veckor gammal och 1943 sonen Gunnar.

På fotot ser ni vår familj.

Affären var mötesplats för människorna i byn, även för dem som bodde i grannbyarna och "utbyarna" och några öppettider existerade inte annat än på dörrskylten. Efter några år utökades verksamheten till att även innefatta en poststation.

Mamma berättade om sin första jul i Salteå, som hon trodde att de skulle fira tillsammans med hennes mor och bror samt svärmor och svärfar, som kommit ner från Bollsta. Ännu klockan 22.30 på julaftonen hade pappa kunder i affären. De hade kommit från utbyarna, sedan de gjort klart arbetet i sina ladugårdar och nu hade de tid att prata i lugn och ro efter att ha julhandlat. Mamma satte sig ner och grät och tänkte att här kommer jag inte att kunna stanna. (Hon blev kvar i 27 år!)

Gamla affären

Affärslokalen hade till en början entrén på gaveln upp mot Vedins.

Dörren på framsidan ledde in till poststationsdelen. Övriga lokaler mot "Tennmans" var själva bostadsdelen. Ingång till bostadsdelen var på andra sidan innifrån gården.

På övervåningen med fönstren hitåt var det sovrum. Övriga rum på övervåningen, där julexpositionen var mellan advent och jul och där folk i Salteå med omnejd köpte sina julklappar, användes under resten av året som lagerlokal för manufaktur och husgeråd.

Jag minns ingen källare utan det fristående magasinet . Det var i 2 plan. Här var lagerlokal för allt från porslin och husgeråd till spik och verktyg, hästskor, cement, melass, mjöl-, salt-, socker- och rissäckar.

Längst ut till höger var utedasset. Varje sektion hade ingång med dubbelport på framsidan. Dasset hade enkeldörr på framsidan.

Nya affären

Affären var trång och kändes säkert omodern och svårskött och 1945-47 revs huset och det byggdes ett helt nytt med stora lagerutrymmen i källarplanet, affärs- och postlokal samt ett litet kontor och två mindre lagerlokaler i bottenplanet.

På övervåningen blev det en bostadslägenhet och dessutom fanns en "tredjevind" för ytterligare lager.

Under krigsåren låg pappa långa tider i beredskap i Åre och Duved (Jämtland) och mamma hade hela ansvaret för affären och posten. Med god hjälp av duktiga biträden, först Tage Karlström från Gavik och sedan Einar Nordstrand från Torrom klarade hon av det hela. Under den här bodde jag långa perioder hos farmor och farfar i Bollsta.

Från de här åren minns jag hur mysigt jag tyckte det var när de vuxna satt runt köksbordet på sena kvällar och långt in på nätterna och klistrade ransoneringskuponger på stora bruna gummerade kartongark, vilka skulle redovisas varje månad eller möjligen kvartalsvis. Ransoneringskupongerna för kaffe, mjöl, kött, smör, kläder mm hade alla olika färger och skulle också redovisas var för sig på olika ark.
Dessa kvällar fick jag ibland vara med och "hjälpa till" och det var stunder av trivsam samvaro med historieberättande och glada samtal.

Scharlakanfebersepedemi

Alla barn i Salteå med omnejd, utom Gunnar och jag, insjuknade och fördes till Epidemisjukhuset i Örnsköldsvik, där de isolerades i sex veckor, en del längre. Skolan stängdes under flera veckor eftersom barnen var sjuka, vilket innebar extra lov för mig, men ett lov utan lekkamrater var jättetråkigt.

Mamma blev också sjuk liksom vårt affärsbiträde Nisse Viberg samt den hjälp vi hade på posten. Pappa blev alltså helt ensam med allt. Jag minns att det kom en ny flicka som skulle hjälpa till på posten, men efter tre dagar fick även hon åka upp till Ö-vik.

Dagmars morbror: Ville Grahn och Gunnar Sundqvist framför nya affären 1947.

Vid den här tiden hade affärsverksamheten flyttat in i de nya lokalerna men bostadsdelen var inte klar så vi bodde fortfarande hos Nordlunds, dit farmor hade kommit för att ta hand om oss. Pappa fick emellertid inte bo där på grund av smittorisken ifall Gunnar eller jag skulle insjukna (men alla kunder som han träffade då?).

Han hade en säng på sitt kontor och dit fick jag två gånger om dagen gå med en matkorg, utan att träffa pappa. Mamma var alltså på sjukhuset i sex veckor och hon har berättat att hon önskade inget hellre än att Gunnar och jag skulle vara med i nästa transport från Nora. Hon fick ju vara "mamma" åt alla våra kamrater där uppe och hon tänkte nog också på att det skulle underlätta för pappa om vi kom dit, men så blev det inte. Vi förblev friska.

Skyltsöndag

Under min barndom och tidiga ungdom var skyltsöndagen den dag då man så gott som mangrant gick för att titta på julskyltningen. Kommunikationerna var inte så väl utbyggda och i byn fanns bara en droska och en privatbil (Saltins), så det var alltså Salteå diversehandels tre skyltfönster man fick hålla till godo med.

När affären tömts på kunder på lördagskvällen sattes arbetet i gång. Hela familjen, morbror Ville, affärsbiträdet och eventuellt någon mer arbetade hela natten och fram till söndags-eftermiddagen klockan fyra, då allt skulle vara klart. Först täcktes skyltfönstren med tjockt grått papper för att sedan fyllas med julklappstips, så lockande presenterat som möjligt. Ett fönster var enbart till för leksaker och det var jättespännande att som barn få vara med och plocka upp alla nyinköpta spel och leksaker på hyllorna och även tycka till om vad som skulle sättas ut i fönstret.

Under oktober och november hade pappa tillbringat de flesta kvällar och halva nätter i stora packboden för att packa upp och prismärka alla varor och sedan återigen lägga dem tillbaka i de stora lådorna. Då var det totalförbud för oss barn att komma in. Det var viktigt att även vi skulle få känna förväntan och längta till skyltsöndagen.

Spänningen var på topp när fönstren avtäcktes och utejulgranens ljus tändes och hela familjer kom med spark eller till fots för att se på "härligheten" under kvällen.
Det var ett jobbigt dygn men det rådde god och munter stämning med många roliga episoder att idag tänka tillbaka på.

Skolstart

Vid höstterminsstarten 1944 upptäcktes att det var för få nybörjare för att småskolan i Salteå skulle kunna vara kvar. Det behövdes ett barn till.

Jag hade redan hunnit ut på morgonen och var med Bengt ute i vinbärsbuskarna hos Berglunds och mumsade på de vita vinbären, som jag tyckte var extra goda. Då kom mamma i stor brådska och tog av mig förklädet, man hade ju alltid ett sådant för att skydda klänningen, och sa´ att jag skulle börja skolan.

Vi skyndade oss genom "Birgers bete" (Skoglunds) ner till skolan, hela tiden tragglande mitt födelsedatum. "Dagmar, du är född den 4:e februari 1938. När är Du född?" Jag svarade "4:e februari 1938", och så fortsatte vi tills vi var framme vid skolan. Det var ju i elfte timmen att lära sig detta men jag var ensam om att kunna födelsedatumet.

Jag skulle egentligen inte börja förrän hösten därpå men eftersom det fattades ett barn så gick Artur Kalm, som satt i Skolstyrelsen, helt resolut hem till mamma och pappa på morgonen och sa att de måste låta mig börja skolan den här dagen. Jag skulle bara behöva gå i tre veckor, tills allt kommit igång och sedan kunde jag få sluta. Mina föräldrar var väldigt betänksamma för jag var nog inte alls skolmogen och vi hade ju inte alls pratat om någon skolstart. Jag minns att jag kunde skriva mitt namn för det hade Ture Forsberg lärt mig.

Det blev i alla fall som Kalm ville, men efter tre veckor hade jag bestämt mig för att fortsätta.
För mig skulle det kännas som ett nederlag eftersom alla de andra skulle få fortsätta.

Jag tror inte att den här modellen av skolstart är något att rekommendera men det gick ju ändå bra.

På fotot ovan ser vi Dagmar i prickig klänning. Till höger sitter Ulla-Britt Öberg och i bakgrunden skymtar Anita Skoglund. Årtal? Har Dagmar fler skolkort än de vi har???

Tid till Lek

Trots att så gott som all vaken tid gick åt till arbete för mina föräldrar fanns det ändå tid för lek, sång och musik samt friluftsliv. Pappa och även mamma tyckte om att leka.

Jag vet inte hur många stolar som bröts sönder hos oss under leken Hela havet stormar. Det var favoritleken nummer ett och den lektes på så gott som alla kalas hos oss.

Vi hade ingen grammofon så jag fick uppdraget att sitta vid pianot och vara den som, så att säga styrde leken med plötsliga musikstopp, då det gällde för deltagarna att snabbt hitta en ledig stol att slå sig ner på. Det var en stol mindre än antalet lekande, så det gällde att vara snabb. Många av karlarna i byn var välväxta, så där i 90-kilosklassen, ja, ett par till och med några kilo över 100 och våra stolar var definitivt inte gjorda för sådan våldsam behandling. Turligt nog var pappa händig och kunde oftast laga dem.

En annan lek som alltid lektes på juldagens och påskdagens eftermiddag var blindbock. Detta kände många i byn till och kom och ville vara med. Därför var vi alltid många fler än familjen som deltog. Ett år, en väldigt kall juldag, slutade leken sent på kvällen med att pappa fick ställa sig och skära in en ny glasruta i köksfönstret. Mamma hade nämligen på sig ett par skor som "gnekade" och det hördes alltså var hon fanns varför hon snabbt sparkade av en av skorna med sådan kraft att den hamnade i snödrivan utanför.

Sång och Musik

Både pappa och mamma var duktiga sångare och det hände att de ibland sjöng duett på begravningar. Mamma var också med i Salteå damkör, vars ledare var Anna Forsberg samt i Nora kyrkokör. Vi spelade och sjöng mycket hemma. Jag spelade piano, pappa fiol, Gunnar trumpet och mamma sjöng.
I slutet av 40-talet anställdes en musikkonsulent, Verner Jönsson, vars verksamhetsområde var Ullånger, Nora, Nordingrå och Bjärtrå. Hans uppgift var att stimulera till musikutövning och även verka som musiklärare.

Pappa lyckades få igång en musikcirkel i Salteå, där både nybörjare och sådana som kanske spelat för länge sedan kunde ingå och få lektioner på sin egen nivå. Ganska snart kunde visst samspel ta sin början och så småningom utvecklades det hela till en orkester. Pappa och jag spelade fiol och Gunnar trumpet. Orkestern bestod av medlemmar från Nora, Skog, Nordingrå och Bjärtrå och framträdanden gjordes i de olika kyrkorna.

Salteå Spelmanslag

Parallellt utvecklades även spelmansmusiken och Salteå spelmanslag föddes. Här ingick förutom pappa och jag, Birger Skoglund, Bengt Berglund, Gunnel Öberg från Skallsta och Nisse Söderlind från Dala. Vi spelade bland annat på Lars Parkmans (prästson i Nora) bröllop och på Noradagen på Murberget i Härnösand.

Skidåkning

Mina föräldrar tyckte mycket om att åka skidor och på vintersöndagarna blev det ofta en skidtur tillsammans och ett par söndagar per vinter blev det en utflykt till Fröksnipan på Ullångersfjället med skidor och fullproppade ryggsäckar med rotmos och fårkött, kaffe och smörgåsar.

Då åktes utförsåkning på längdåkningsskidor. Mamma utvecklade en egen modell av slalom, där hon kryssade mellan olika buskage för att hejda farten när den blev för hög.

Tänk så roligt vi hade! Att på vinterkvällarna i månsken åka spark på skaren i Altins bete i full fart nedför och stoppa på Storsjöns is var också höjdarstunder, men säkert ganska farligt.

Båtutflykt till Ärstaholmen 1946-47?

Pappa hade alltid olika projekt på gång och det här var innan vi hade en egen båt. Ja en eka hade vi förstårs. Roland Berglund hade en, efter dåtidens mått mätt, stor öppen motorbåt, som låg nere i ån, nedanför vårt hus. Roland ställde gärna upp på pappas idéer.

Den båten användes för söndagsutflykterna upp till framförallt Ärstaholmen i Storsjön. Man fick säkert köra i ett par tre omgångar för att alla skulle få plats. Någon maxvikt eller något tak för hur många som kunde få plats fanns ju inte utan gränsen låg nog vid att relingen skulle ligga över vattenytan. Vid den här tiden fanns ganska många barnfamiljer i byn och de vuxna var i ungefär samma ålder. Det fanns ju inte tillgång till särskilt många söndagsnöjen på den här tiden.

Jag minns att det var fest och glädje i luften när alla samlades med sina matsäckskorgar på söndagsförmiddagen. Det vi barn uppskattade mest, var att de vuxna inte hade några "måsten" den här dagen utan var glada, lediga och lekfulla.

Längst bak frånv. Charles och Gunnar Sundqvist, Vilhemn Gran, Roland Berglund, Anita Skoglund (skymd), Lilly Berglund, Birger Skoglund, Ragnar Bergkvist, Gunnel och Hanna Bergkvist, Alf Bergkvist?

Längst fram fr.v Bengt och Berit Berglund, Putte Skoglund, Britt Wedin, Ragnhild Wedin, Sven Olov Vedin, Astrid Skoglund.

Midsommarfirande

Under 1940-talet ordnade de i flera år midsommarfirande i "Mannes bete" (hagen mellan affären och Nordlunds). Sedan affären stängts samlade de barnen för att klä midsommar-stången och sedan den rests började dansen och lekarna, hela byn och folk från grannbyarna deltog. De vuxna var även med i lekarna och tävlingarna och en populär lek var Sista paret ut, vilket medförde att träningsvärk var en vanlig åkomma i Salteå på midsommardagen och även ryggskott förekom. Efter att dansat och lekt ett par timmar var det dags för paus då mamma serverade kaffe, saft och fikabröd.

Sedan vidtog åter en stunds lekar. Pappa fungerade som dans- och lekledare och mamma skötte det lekamliga.

Efter att ha arbetat i affären hela dagen togs de sista krafterna för att ordna lite midsommarkul och förmiddagen därpå ägnades åt disk av koppar och glas (diskmaskin hade man ju knappt hört talas om) samt att städa upp och plocka undan bord mm.

Barnkolonin från Gavik

En annan tradition som återkom år efter år var att bjuda in barn och personal från kolonin i Gavik till oss, som ett litet avbrott i vardagen. Varje sommar togs barn emot i två perioder, fyra veckor per period. Om jag inte minns fel så stod Röda korset för verksamheten och uttagningen av barn gjordes av distriktssköterskorna i de olika kommunerna.

För det mesta var det Boströms i Gavik som engagerades för transporten, till en början med häst och vagn och senare med traktor och kärra. Hos oss bjöds de på saft, bullar, kex och annat godis och så köptes det nog en och annan karamellstrut.

Flytt från Salteå

1960 blev Vilma och Charles morföräldrar. Jag hade 1958 flyttat till Uppsala för att läsa och i mars -60 föddes Michael. Efter det började de prata om att sälja och flytta efter för att få möjlighet att umgås med framför allt sitt lilla barnbarn.

Under sommaren 1961 påbörjades en lagerrensning och det blev också klart att Ragnar och Hanna Bergkvist skulle överta affären och driva verksamheten vidare.

På hösten detta år gick flyttlasset från Salteå till Brantingstorg i Uppsala, där de köpt en Bosättnings- och leksaksaffär. Den sålde de 1970 för att flytta till Köping, där pappa fått arbete i ett nyöppnat köpcentrum. Här blev det bara ett par år, för i maj 1972 dog han plötsligt i en hjärtinfarkt och Vilma dog i Uppsala 1988.

Dagmar Wänéus

Slutkommentar: Som vuxna kan Gunnar och jag se tillbaka på en både rolig, händelserik och lycklig barndom men det fanns också en hel del stränga regler och normer och att hjälpa till, både med det ena och det andra, var en absolut självklarhet.