Norasonen

Karl Magnus Nilsson

Han var det sjätte barnet i en kull på sju överlevande i en garvarfamilj i Salteå, Nora. Fadern, född 1831 i Torbjömstorps socken i Östergötland, kom 1878 från Nysund i Örebro län och gifte sig 1882 med bondedottern Stina Persdotter från Grötom. Med hjälp av svärfadern Per Olofsson byggdes ett garveri och bostadshus i Salteå vid sydspetsen av Storsjön. Med i äktenskapet förde Stina en dotter, Ida, som senare skulle bli en verklig stöttepelare för blivande syskonskara.

Från 182 till 1893 födde Stina 9 barn. Vid den sista förlossningen dog både mor och barn.

Barnen skingrades

Två år senare dog även fadern och barnen skingrades åt olika håll.
Ida, halvsyster och äldst flyttade till Grötom med vår huvudperson Kalle som då var 5 år.

Ida skötte hushållet hos morfadern, som nu var änkeman och förmånstagare. Om denna tid skriver Kalle: " Morfar var en hängiven troende. Han brukade gå till kyrkan varje söndag när vädret tillät, då han inte hade någon häst denna tid. Han brukade ta mig i handen och vi gick tillsammans".

Jag bodde med honom ungefär 3 år, till dess jag var gammal nog att börja skolan. När jag var åtta år flyttade jag till min morfars bror, Jonas Sandlund och hans fru Britta i Sandsvedjan, Norrlöwik. (Anm. Släktens fädernejord sedan 1699.)

Strax efter jag kommit för att bo hos dem blev Britta allvarligt sjuk. För första gången hade jag en chans att tala med den mystiske man, vilken blivit tillkallad den sista dagen av min "mosters" liv för att rädda henne. Han förväntades göra underverk. Doktorer ansågs vara supermän
den tiden och det var beundran för denne mystiske man, som väckte mer än vanlig nyfikenhet och ambitionen att bli doktor. - Önskan att nå detta avlägsna mål var en sak, medlen något helt annat.

Skolan jag gick i låg i skogen och vår lärarinna var fru Hilda Öhman. - Vi var mer än 30 elever i ett enrums skolhus. - Vid sidan av de världsliga studierna vi undervisades i, hade vi basundervisning i religion enligt Luther. Det var här jag avslutade min grundskoleutbildning i Sverige."

Gjorde rackartyg

Bland de episoder Kalle berättar från Löwikstiden visar åtminstone en
sådan, att han också kunde göra rackartyg. En söndag då gårdens folk var till kyrkan tog han och en kamrat gevärskrut och tände på i sommar-
stugeköket med följd att fönstren blåstes ut.

Ett annat starkt minne var julottefärdema med bjällerklang, facklor och
ljus i gårdarnas fönster. Han nämner även kyrkstallama, som då fanns i
mängd i Nora och hur kvinnor och män sutto på sin bestämda sida om
mittgången inne i kyrkan. Om en julottefärd skriver Kalle:
"Vid detta speciella tillfälle kom en grupp med hungriga vargar ut från
skogen i närheten och rusade rakt mot hästen. Morbror Jonas hade en klubba i släden och slog vargarna med den tills de sprang in i skogen igen." (Anm. Verkar otroligt för att vara i början på1 900-talet. Kanske hade Kalle läst för mycket Selma Lagerlöf och andra vargslädeskildrare i sina dagar?).

Att delta i byns fiske av "sill och lax" med bygubbama ute på öama utanför Lövvik blev ett minne för livet, men "jag var också tvungen att hjälpa till med mjölkningen av korna, trots att det vanligtvis var en kvinnosyssla. Det var ett arbete jag lovade att jag aldrig skulle göra till yrkeskarriär, då det inte var en av mina favoritsysslor."
Doften av korna och höet och ljudet av mjölk, som strilade ner i hinken,
mindes dock Kalle med välbehag.

Började arbeta

Efter skolans slut började han arbeta hos en handlare Edholm i Lövvik.
Några månader senare försvann denne man spårlöst en natt, gissningsvis till Amerika, efterlämnande stora skulder.
Kalle stod nu utan jobb. Snart fick han dock plats som "skjutspojke" vid
gästgiveriet i Homö. "Att sköta om hästarna åt de resande och även frakta dem till olika ställen ingick i arbetet." Men chefen, "Herr Honell", var en man som tyckte om drinkar, men han blev elak när han fatt för mycket att dricka. Det var under en av dessa dryckesperioder och medan han var tämligen otrevlig mot mig, som en annan man såg vad som pågick och frågade mig om jag ville komma och arbeta för honom."
Det var hos gästgivaren i Torrom, Erik Nordlund, Kalle hamnade.

Nu började en fin tid för honom, då han fick bo i familjen och tillbringa fritiden med de jämnåriga, musicerande barnen Allan och Agda.

Hos Mr Nordlund

"Nordlund var en väldigt snäll man och han tyckte mycket om mig. Han
erbjöd sig att betala för mig under min utbildning vid Uppsala universitet om jag ville gå, likaså gymnasieskolan i Härnösand. - Det var under min tid hos Nordlunds som jag gick och läste i Nora kyrka. Min lärare var assistent till pastorn. Hans namn var David Petander. (Anm. Barfotaprästen) och han kom från en välsituerad familj i södra Sverige. Den gjorde honom arvlös när han bestämde sig för att gå in i prästerskapet. Jag blev väldigt imponerad av den genuitet och upprik-
tighet han visade. - Han blev senare resande evangelist."

"Det var medan jag arbetade hos Mr. Nordlund, som jag sålde tavlor på
Kung Oskar II från Åhlén & Holms varuhus. Många år senare, när jag var
i Stockholm berättade jag detta för ett biträde i affären och han ordnade ett möte med affärens direktör".

Började gymnasiet

Hösten 1905 blev händelserik för Kalle. Han började i gymnasiet i
Härnösand där han var inackorderad hos en fröken Treffenberg. Då kom ett brev från Kalles syster, Regina, i Amerika. Hon ville att brodern skulle
komma över och gå i skola där utbildningsmöjligheterna var betydligt
större.

Regina skulle betala resan och Kalle skulle få bo hos morbror Peter Nordlund i Michigan. Detta var en av "morfars" två söner, vilka sedan länge bott i USA.
Samtidigt som Reginas brev anlände, kom konfirma-
tionsläraren David Petander på besök för att uppmuntra Kalle att efter
gymnasiet i Härnösand fortsätta i Fjellstedtska skolan i Uppsala. Kalle
valde Amerika för det lät mer äventyrligt.

Lämnade Härnösand

Redan 9 december 1905 lämnade han Härnösand medförande en "nattsäck".innehållande alla hans tillgångar: kläder, psalmbok, bibel, Amerikabiljetten + några extra dollar.

Resan gick med järnväg till Göteborg, båt till Hull. Liverpool och New York dit han anlände 24 december, 15 år gammal.

I en tidningsartikel från 1980, då han hedrades av Roteryklubben i Princeton, där han en tid varit ordförande, kan man läsa om Kalles vidare utbildning. I Menominee, Mich. där släkten fanns, kompletterade han alla 8 klasserna i läroverket på ett år!! och lärde sig behärska språket. Efter jobb hos en boktryckare och som förman vid Lloyds Fabrikskompani flyttade han till Chicagos universitet, där han finansierade sin medicinutbildning genom uppassarjobb i matsalar, och som ceremonimästare vid universitetetstillställningar. Dessutom skrev han inbjudningar, placeringskort och personliga brev åt universitetets president "på sitt tydliga, flytande sätt".

Till Kina

Under studietiden träffade han och förlovade sig med svenskättade
sjuksköterskan Anna Larsson. Hon reste till en missionsstation i Siangy-
ang, Hupeh, Kina, tillhörande Evangelical Convenent Church i Amerika.
När Kalle avslutat sin läkarutbildning reste även han dit, en lång resa via
Sverige. Där gifte sig paret 1920 och fick snart tre söner. Kalle var chef för sjukhuset, som tog emot alla slags patienter, många led av kolera och malaria.
1926 hade kommunistupproret nått missionsstationens omgivning och
laglösa "banditer" strövade omkring överallt. Om dr. Nelson hade ärende
utanför staden, måste han beställa en livvakt på 25 soldater.
Han såg ofta fångar avrättas utanför stadsmuren. De flesta missionärerna hade nu återvänt till sina hemländer, det var för farligt för alla främlingar att vistas i Kina och även den Nelson ska familjen, föräldrar och tre små barn under fem år, bröt upp. Hemresan
började i en liten trång båt nerför Yangtsefloden till Shanghaj, en livs-
farlig färd, som tog flera dygn. Båtresan över Stilla havet till San Fran-
cisco varade i tre veckor.

Köpte läkarpraktik

1927 köpte dr. Nelson en läkarpraktik i Princeton. Illinois, en plats han sedan blev trogen hela livet. Han har haft många uppdrag inom kyrkan och samhället i övrigt. Högst värderade han själv styrelseuppdraget i "The Bureau Valley Civic League", då han åstadkom att Eleanor Roosevelt, amiral Byrd, Amalia Earhart m fl av Amerikas toppar besökte Princeton.

Åren 1947-1951 var han stadens borgmästare. Det allra roligaste tyckte
Kalle var när han valdes till "Senior King" i den första Homestad festiva-
len. Sjukhuset där han så småningom innehade en chefsställning var dock hans stora intresse och när han slutade där 1980 efter 53 års läkargärning i Princeton fortsatte han med dagliga promenader till sin gamla arbetsplats.

Sonen Dexter tjänstgör numera som läkare på samma sjukhus. Den yngste sonen, Kenneth, blev också läkare och som nyutexaminerad sänd till kriget i Korea. Efter två års tjänst återkom han till Princeton. där han insjuknade i hjärnhinneinflammation och dog efter några dagar.

Vid första överresan 1905 undrade Kalle om han någonsin skulle få se
sina kvarvarande syskon igen. Han kunde då inte veta att ytterligare tre av dem skulle emigrera. 1909 kom ett underbart kort till "Mr. P. Olsson" i Grötom. Det visar tre unga män i kostymer och hattar. "Bäste Morfar
sänder härmed en fotografi så ni får se hur vi ser ut alla tre tillsammans" - Nuhade "Morfar" två egna söner, tre dottersöner och två dotterdöttrar där över.

Kalles yngsta bror, Johan , fick dock inte leva länge i sitt nya hemland. Han sändes över till Europa för att deltaga i l:a världskriget, smittades av någon sjukdom och återsändes för att dö. De kvarlevande fyra syskonen fick så småningom 45 barnbarn och deras barnbarn är nu uppblandad med andra nationaliteter och spridda över hela den amerikanska kontinenten.

Rundresa i Nora

För att återgå till Kalle tycker man att han skulle kunna berätta spännande episoder från sitt långa liv, när han besökte hembygden vid flera tillfällen på äldre dagar. Nej, sällan, då fick man själv fråga sig fram. Det som gällde var att skaffa någon tjänstvillig bilägare och så började rundresan i Nora med ett besök vid det alltmer förfallna garvarhemmet i Salteå, kyrkan, den gamla i skogen inväxta skolan i Lövvik. Som dessert infångandet av några gäddor i Norasundet.

När Kalles tredje son, Burton teolog och professor i Chicago, 1985 var på kongress i Stockholm, passade han på att besöka sin fars hembygd. Då blev det samma gamla guidade tur efter pappa Kalles önskan!!

På ett julkort från de senare åren av "morbror Kalles" liv har han skrivit med sin flytande vackra stil: