"Helg och söcken" - Året runt

Under denna rubrik skall vi lägga in minnen från både vardag och fest.


Vad minns DU av detta? Vi vill ta del av din berättelse.
Kanske har du någon passande bild som vi får låna.
Kontakta Monica Årjes 0613- 331 33
monica.arjes.abf@folkbildning.net

Januari - Nyårsdagen - Trettondagen

Nyårsdagen var naturligtvis en stor helgdag. De flesta besökte antagligen sockenkyrkan, på denna tid var det ju i stort sett lag på att folk skulle gå i kyrkan.

Vardagarna fram till trettondag jul, kanske längre, tog både kvinnor och män det lite lugnt. Männen började varken med timmerhuggning eller att köra dyngan från "kasen" så snart på det nya året. Jag minns hur man lade ut sämre trasmattor över de rena som lagts in till jul och som täckte hela golvet. Det var nog bra för mattorna att de inte började så snart med att köra ut dynga. Att karlarna skulle ta av sig skorna när de kom från dyngkasa (gödselhögen) var nog otänkbart. Stackars kvinnor.

Undrar om inte männen tillbringade ganska mycket tid på sofflocket de här mellandagarna. Det mesta arbetet i ladugården låg på kvinnans lott. "Kvinnfolke" fick de här dagarna ägna sig åt tex åt att sy lakan, kanske hade de spetsar att sy på lakanen - virkade på lördagkvällar och under vandringar från och till fäbodarna under sommaren. Så skulle karlarna ha nya skjortor och bussaronger. Skjortor syddes av hemvävd lärft. Varpen var ibland av bomull. Men oftast var både varp och inslag av lingarn - det kostade pengar att köpa bomullsgarn. Men jag minns att morfar hade röd- vitrandiga skjortor också. Bussarongerna såg ut som blusar, var sydda av blå tvills, också det hemvävt. Om lingarnet färgades till dessa plagg vet jag inte.

Efter helgerna kom spinnrockarna fram

Efter helgerna kom spinnrockarna fram. Både lin och ull skulle spinnas. Jag ser för mitt öga hur kvinnorna satt framför spisen och kardade ull. Framför spisen satt de kanske för att använda ljuset från den öppna spisen. Jag har bara vaga minnen från den öppna spisen, men visst har jag sett en panna som hängde över elden. Så gammal jag är och så mycket jag minns.

Trettondagsstjärnan

På trettondagsaftonen fick vi i Salteå under några år besök av stjärngossar och Judas med penningpungen, en välkommen överraskning i vintermörkret. Det var några ungdomar från Salom ca 4-5 km bort. En av dem försedd med Trettondagsstjärnan och alla i vita skjortor och struthattar. utom Judas, som såg mörk och skum ut.

De sjöng vackert och deras repertoar var den rätta:

Goderafton, goderafton både herre och fru!
Vi önska er alla en fröjdefull jul.
Från alla olyckor Gud eder bevare!

Staffan var en stalledräng
vi sjungom nu så gärna.
Han vattnar sina fålar fem
allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än
men stjärnorna på himmelen de blänka. Osv.

Naturligtvis fick ungdomarna (flickor?) traktering och pengar i Judas' peningpung.

Februari - Fettisdag

Skollov eller utfärd

Fettisdag var nästan som en helgdag, l skolan växlade det mellan en lovdag eller någon utomhusaktivitet, kanske att åka spark på skaren i någon backe eller sluttning. Och så skulle man koka knäck och ta med.

Min syster Dagmar. 92 år som jag intervjuade på telefon, påminde mig om att det brukade anordnas
skidtävlingar i skolan på fettisdag. Dagmar var den enda av Svenssonsflickoma som var duktig att åka skidor, hon kunde säkert åka ifrån de jämnåriga pojkarna.

Jag minns särskilt väl en fettisdag då färden gick till Eden, där tant Amanda, Ingrid Lundgrens mor, bjöd hela skolan på bulle och varm mjölk! Vilken underbar fettisdag i Eden! Gissningsvis våren 1928. Amanda Lundgren var änka med fem barn, varav Ingrid och Vivi var de yngsta. Hon skötte sitt jordbruk med hjälp av de stora barnen, Ture, Sven och Emmy. Ingrid gifte sig med min kusin Gunnar Öhman i Östanö och var min bästa vän genom åren.

Mars - Maria Bebådelsedag

Maria Bebådelsedag som alltid inföll 25:e Mars, då var det dags att att ta ut trasmattorna som täckte hela köksgolvet, ja även kammar och salsgolvet (om man nu hade kammare och sal) Fanns det snö så slog man mattorna i snön. Man sopade trägolvet med moriskvast. Ofta kallade man den kvasten för lappkvast. Det var nämligen lappar, samer som tillverkade och sålde dessa kvastar.

Rann det vatten ute i någon ränna eller man hade en å som inte var frusen, kunde man ha möjlighet att tvätta en del av kläderna som samlats sedan hösten. Om det också var en mild vinter var det en skam och bevis på ett fattigt hem om man inte klarade sig med kläder från höst till vår.

Några handdukar och lite annat smått kokades på spisen någon gång. Kanske fanns det någon vind att hänga tvätten på. Alla hem hade väl inte samma seder. En del hängde nog tvätten på en lina i kökstaket.

Valborgsmässofirande

Härliga vårdagar! Min syster Dagmar 92 år, påminde mig om majbrasorna i "Ulanne", vägen mot Eden. Hon som är glömsk och i telefon blandar bort min röst med någon annans, mindes det som jag alldeles glömt.

Jag kommer bara ihåg en "sista april" när vi barn fick låna en bagarstuga och hade knytkalas. Jag minns bara att vi var trötta på slutet och blev osams. Men det blev ingen traditon.
Alltså, majbrasa hade vi i "Ulanne", det fanns en bergklack som Clarie Sundin kom ihåg där som
kallades "Predikstolen", där var majbrasorna. Fyrverkeri kände man förstås inte till på 1920-talet.

Clarie Sundin fd Kalm berättar
2005 vid 85-års ålder följande minnen:

Påsk och Pingst

Långfredag
På helgdagar, särskilt Långfredag, skulle barnen inte leka utan hålla sig inne. De vuxna fick bara syssla med det nödvändigaste, laga mat. sköta djuren i ladugården o.dyl., inget arbete, inte ens handarbeta. Visst var det tråkigt men man visste inte om något annat.

Påsk och Pingst var de stora kyrkhelgerna. vilket märktes hos oss eftersom Pappa var kyrkvärd, självklart skulle åtminstone de vuxna vara i kyrkan sådana dagar, kyrkobesökarna var fler då än idag.
Vi hade för det mesta besök av släkten vid helgerna, men några andra traditioner kan jag inte minnas. Påskägg målades och extra mat och kaffebröd var regel då som nu.

Morsdag

Det hände att mina vuxna systrar och deras vänner i granngården ordnade gemensamt Morsdagsfirande. Mammorna, Anna Ödlund och Mamma Johanna fick inte göra något, utan de skulle bara vara gäster den här dagen. Det plockades gullvivor i trädgården att pryda matbordet med. Jag fick som vanligt inte hjälpa till med något eftersom jag var för liten, men jag kunde titta på och lyssna. Jag fick nog också smaka på den fina tårtan. Mest kommer jag ihåg de små kransarna som mammorna bar på bröstet, jag undrar än i dag vad de var bundna av.

Detta blev inte någon lång tradition. Ödlunds flyttade från byn när fadern, läraren,dog. Också Mamma Johanna dog strax därpå och ungdomarna skingrades.

Clarie minns att när de skulle fira morsdag så var mor tvungen att stanna isängen för att barnen skulle fixa kaffe och plocka blommor. Hela denna procedur tog lång tid för de små döttrarna. Hennes mor låg som på nålar , hon skulle ju upp i ladugården.

Våren

När det blev vår och snön gick bort var det en hel del arbete för både män och kvinnor. Allt var tungarbetat. Morfar var mjölnare och Mamma och mina mostrar berättade hur tungt det var att dra avfallet på skottkärra uppför kvarnbacken. Det var tydligen kvinnfolksgöra att forsla bort avfallet efter malningen.

När vårarbetet var avklarat - det räckte nog ända in i juni. Då skulle det städas och fejas överallt. Obehandlade trägolv var det vanliga i början av 1900-talet, något annat fanns knappast. Jag vill minnas att på övervåningen där morfar bodde som förmånstagare, fanns ca två kvadratmeter korkmatta framförs spis och diskbänk. För övrigt trägolv. Dessa skurades med såpa, golven skulle vara vita. Det var bara att lägga sig på knä och skrubba med rotborste, rent vatten att skölja efter med. Det fanns också en del som skurade genom att stå på en riskvast och skrubba. Det måste väl känna på benen? I år 1984 skulle väl någon yngre fråga varför man inte använde borste med käpp? Sådana fanns inte.

I lagårn sopades med riskvastar. Riset, björkris alltså behövde inte barkas av till kvastar som sopades med inomhus och i lagård. De kvastar man skottade snö med var ibland avbarkade. Då blev de nämligen starkare. Och snyggt såg det ut också. Björkriset "gnagdes" före midsommar. Ofta användes tänderna som hjälp. Mamma berättade att de då satt och gjorde detta på taket till smedjan, ett litet skjul som jag också minns, det låg till höger om kvarnen, en bit bort

Det var vanligt att man flyttade ut i en mindre stuga på somamren, rätta huset skulle städas till midsommar. Så gjordes även på Kvarngården. Renskurade trägolv och rena sommarmattor - tunna trasmattor där bara varpen syntes.

I spisen som inte användes under sommaren, sattes björkris in. Kom det fint främmande fick de äta där, men maten lagades i sommarköket. Jag kan ännu känna doften från det renskurade vinterköket doftade, när det blev sommar. Då friskt och rent.

Midsommarfirande

Minnen från 1920-talet
Min syster Dagmar kom ihåg hur hela vårt hus pryddes med björklöv och ängsblommor till midsommar, utanför alla ingångar, inne på verandan och i rummen och i vinterköket, som inte användes under sommaren utan stod städat och fint. to.m. dasset skulle prydas. Ungdomarna som var hemma över helgen var ute och rodde på sjön. Oftast kom några släktingar från Härnösand eller Kramfors,
detta var tradition. Jag minns bara att det var vackert väder.

Clarie Sundin fd Kalm berättar
2005 vid 85-års ålder följande minnen:

På midsommarafton var "Traskapellet" i farten. Det var en skrammelorkester som var utklädda som utgick från Strömsborg där de åkte runt på ett lastbilsflak i hela bygden. Endast ett fåtal av orkestermedlemmarna kunde egentligen spela. Det var mycket tutande och lät en hel del.

För en liten flicka som Clarie var då på 1920-30 talet, var detta en av årets höjdpunkter.

En dag som denna kunde man som barn tom få en sockerdricka.

Foto taget 1929

Under 1940-talet ordnade Familjen Sundqvist (ägare av Salteå Diversehandel) i flera års tid midsommarfirande i "Mannes bete" (hagen mellan affären och Nordlunds). Sedan affären stängts samlade de barnen för att klä midsommarstången och sedan den rests började dansen och lekarna, hela byn och folk från grannbyarna deltog.

Även de vuxna var med i lekarna och tävlingarna och en populär lek var Sista paret ut, vilket medförde att träningsvärk var en vanlig åkomma i Salteå på midsommardagen och även ryggskott förekom.

Efter att dansat och lekt ett par timmar var det dags för paus då serverades kaffe, saft och fikabröd.

Sedan vidtog åter en stunds lekar. Charles Sundqvist fungerade som dans- och lekledare och hans fr skötte det lekamliga.

Efter att ha arbetat i affären hela dagen togs de sista krafterna för att ordna lite midsommarkul och förmiddagen därpå ägnades åt disk av koppar och glas (diskmaskin hade man ju knappt hört talas om) samt att städa upp och plocka undan bord m.m.

Söndagsutflykter

Förr i tiden gjorde man ofta söndagsutflykter. Här har man åkt till fäboden i Gavik. Året är 1903.

Fr vä: Karl Svensson, dövstumlärare på beök i Salteå med sin dåvarande fästmö (okänd) Sedan ser vi Bror Svensson och Johanna med lilla Hanna emellan sig. Gotthard Svensson sitter bakom Hanna. Sedan sitter far själv (Sven Svensson) Vem är kvinnan längst till höger?

Gotthard är son till Märta, Sven Svenssons äldsta barn, bodde hos sin morfar och moster Agnes i Salteå under sin skoltid, han blev som vuxen sjökapten.

Båtutflykt till Ärstaholmen 1946-47?

Pappa hade alltid olika projekt på gång och det här var innan vi hade en egen båt. Ja en eka hade vi förstårs. Roland Berglund hade en, efter dåtidens mått mätt, stor öppen motorbåt, som låg nere i ån, nedanför vårt hus. Roland ställde gärna upp på pappas idéer.

Den båten användes för söndagsutflykterna upp till framförallt Ärstaholmen i Storsjön. Man fick säkert köra i ett par tre omgångar för att alla skulle få plats. Någon maxvikt eller något tak för hur många som kunde få plats fanns ju inte utan gränsen låg nog vid att relingen skulle ligga över vattenytan. Vid den här tiden fanns ganska många barnfamiljer i byn och de vuxna var i ungefär samma ålder. Det fanns ju inte tillgång till särskilt många söndagsnöjen på den här tiden.

Jag minns att det var fest och glädje i luften när alla samlades med sina matsäckskorgar på söndagsförmiddagen. Det vi barn uppskattade mest, var att de vuxna inte hade några "måsten" den här dagen utan var glada, lediga och lekfulla.

Längst bak frånv. Charles och Gunnar Sundqvist, Vilhemn Gran, Roland Berglund, Anita Skoglund (skymd), Lilly Berglund, Birger Skoglund, Ragnar Bergkvist, Gunnel och Hanna Bergkvist, Alf Bergkvist?

Längst fram fr.v Bengt och Berit Berglund, Putte Skoglund, Britt Wedin, Ragnhild Wedin, Sven Olov Vedin, Astrid Skoglund.

"Slåttanna" (höskörden) och "skölanna" (sädesskörden)

Mellan "Slåttanna" (höskörden) och "skölanna" (sädesskörden) blev det någon veckas uppehåll som kallades huvela. Vad det betyder får någon språkforskare uttyda.

Slåttanna kom sent förr, varför vet jag inte. I Östanö var det full fart på slåttern så sent som på Karindagen. Detta minns jag därför att en äldre kvinna , Karin Wigren, som bodde i ett rum innanför bagarstugan blev firad denna dag. Inte med presenter men kanske med något extra till kaffet.

Hösten kom med tröskning

Så kom hösten med tröskning och allt annat. En dag på hösten bar det iväg till skogs för att få hem fåren. Jag tror att detta föll på kvinnans lott eller ev de unga pojkarnas. De brukade ha "na kakebitar däri fickern", alltså bitar av tunnbröd (inte så tunt som det vi köper idag) Då ropades "tacketackelallern", det ropet kände fåren igen. Vid hemkomsten samlades fåren på ett ställe i byn, alla får var märkta med sin gårds märke. Alla hade nog får. Ullen växte bra under sommaren. Man måste ju ha varma strumpor, tröjor, tovskor mm. Undrar omd et fanns strumpor att köpa? Knappast på landsbygden. jag fick ett par svarta yllestrumpor omkring 1920, mina första köpta. De kallades engelska. Fint va? De strumporna hade jag nog bara till fint. Då skulle strumporna vara svarta. Grå naturfärgade användes bara till vardags.

Så skulle det vävas, stickas och sys. Vilket arbete. Tänk strumpor åt alla karlar. Då stickades det för att det var ett måste. I våra dagar gör man det mest för nöjes skull.

Slakt och bak

Slakt och bak hörde också hösten till. Tunnbröd bakades i flera dagar, det skulle räcka till våren. Efter slakten skulle blodbröd bakas. Till julen skulle det finnas massor av mat. Det fanns många rika bönder - men ack så många fattiga hem. Det var en skam att vara fattig

Julminnen

Julafton som jag minns den från morfars. Allt var fejat och fint. Julgranen på plats. Först var det naturligtvis mycket arbete som måste utföras både i ladugård och inomhus. jag tror att middagen serverades mellan 12-14. Den bestod av lutfisk (som man lutat av själv) Kl 16 var kaffebordet dukat med alla sorter. Mormor var duktig att baka. Det bakades nog inte i alla gårdar. Jag minns en bonde i byn som brukade köpa en påse skorpor för 25 öre till jul.

Efter mjölkningen serverades julkvällsmåltiden. Jag minns att det fanns pressylta och kalvsylta, ansjovis och sillsallad. Det serverades smörgås och risgrynsgröt. Den byttes ut mot potatisgrynsgröt. Den var god.

Mamma och hennes syskon fick också varsin julklapp vilket nog var ganska ovanligt. Från det jag minns var julklapparna inslagna. Nöjet på julafton för barnen och de unga var att kamrater från granngårdarna kastade in julklappar till varandra, vanligen någon köpt småsak. Huvudsaken var att det var ett paket. Viktigt var att den som kastade in paketetn skulle hinna undan när de jagades, men de ville nog helst bli "tagna". Då blev de väl trakterade, alltid fanns det något att bjuda på. Knäck tex. Det fanns redan när mamma gick i skolan på 1800-talet.

Man skulle alltid i säng tidigt på julafton. Julottan började kanske redan kl 5 eller senast kl 6. Någon måste då stanna hemma vid gården. man tände ljus i alla fönster. Jag hör bjällerklangen.

Vi barn lekte sittlekar. På den här tiden fanns ingen TV med Kalle Anka.

Det var ingen ände på allt som skulle göras veckorna före jul. Fast vi inte var jordbrukare.levde vi i vårt hem ungefär likadant som i bondgårdarna, ingenting fanns då att köpa färdigt eller i halvfabrikat. Vi köpte råvarorna. en halv gris och kanske ett får, saltade julskinkan, gjorde korv och syltor. Lutfisken, som kom hem som torra pinnar, skulle man förstås luta hemma. Men när julaftonen äntligen kom var allt klart, rent och fint i alla vrår, golvet fernissat och kanske lade man på en ny trasmatta på köksgolvet.
Till jul bakades rågbröd, saffransbröd och kakor, sådan lyx fanns inte till vardags.

Jag kom att tänka på något min mamma sa vid flera tillfällen: "Tänk, om jag kunde få uppleva en av min barndoms jular i Ramsta!" - Inte kunde jag då föreställa mig att julen kunde ha varit roligare och bättre när Mamma var barn i Ramsta, än min jul i Salteå—. Men nu, på gamla dar, kan jag instämma i hennes ord. Som man längtade till julaftonen! Så spännande det var när man äntligen hade doppat i grytan, ätit skinka och alla syltorna och den riktiga julen börjat.

Så länge Farfar levde, var det självklart att han och faster Agnes skulle fira jul med oss. kanske några fler
släktingar, så det kunde bli rätt många kring det festliga kaffebordet på eftermiddagen.

Då skulle julgransljusen tändas och det blev sång och musik, båda mina föräldrar var goda sångare och alla kunde vi de gamla julsångerna. Någon spelade på kammarorgeln och Mamma på sin gitarr. Ingen radio fanns och ingen Kalle Anka, musiken fick vi göra själva.

Efter detta fick vi stilla oss och lyssna till julevangeliet, som alltid lästes av Pappa och avslutades med läsarsången "Hell dig, julafton" på en något svårsjungen melodi. Tala om tradition! - Hög tid för julklappar!

Äntligen! Julklapparna var av det praktiska slaget, något klädesplagg man behövde etc. Dagens
barn (2005) skulle nog tycka synd om oss som var barn då, men i all sin enkelhet var julklapparna även då julaftonens höjdpunkt för barnen.

Det blev mycket skratt och glam i samband med utdelningen av julklapparna. I vårt hem var det sed, att så snart man var gammal nog skulle varje paket förses med ett rim, gärna så fyndigt att innehållet inte genast avslöjades. Barnens första rim kunde förstås te sig lite lustiga, t.ex. "Gröten den är kokt i panna, Gud välsigne syster Hanna!" Stort jubel! Synd att man inte sparade rimmen.

När som helst kunde det hända att ytterdörren flög upp och ett paket kom indansande. Då gällde det att man raskt tog upp jakten efter inkastaren. Hanns denne upp blev "straffet" traktering med godsaker, men det var skamligt att bli upphunnen. De yngre i familjen som roade sig med att kasta in julklappar, satt på helspänn - ifall! Dagmar var snabbfotad, hon vann ofta loppet. Kul var det!

Under helgen och i mellandagarna lektes det, särskilt när man hade släktbjudning eller grannarnas ungdomar på besök. T. ex. knäcka nötter och kanske hitta en krakmandel med två kärnor, som man kunde spela Filipin med, det var populärt. Två personer äter var sin mandel och ska sedan på överenskommen tidpunkt hälsa varann med ordet Filipin! Man tävlar om att komma först.

Under 1920-talet började korsord bli populärt. I veckotidningarna fanns de små korsordsrutorna som fortfarande finns. Bildkorsord är en senare uppfinning.

Så kom maten på bordet, det blev kanske skinka igen och så lutfisk med potatis och den goda såsen. Farfars kommentar en jul: "Pären e väl ingen herrdasmat". blev nästan ett ordstäv - "sa Farfar på julafton!" Orkade man blev det risgrynsgröt, mandeln i gröten ville man nog inte missa! Men sedan var det dags för sängen, det var tid för Farfar och faster Agnes att gå hem till sitt och för husfolket att gå til! kojs. Man skulle upp i ottan.

JULOTTAN