Livets Gång...

Födelse

Rut-Märtha Hall berättar:
ETT BARN FÖDS I "VITA HUSET" och FÖRSTA VÄRLDSKRIGET TAR SLUT.

1918 hände stora ting såväl i mitt hem i Salteå som ute i stora världen.
Det kunde inte vara lätt för mamma Johanna den våren. 41 år gammal, höggravid med sitt femte barn och mitt i flytten från Kvarngården till "Vita huset". Det skulle naturligtvis bli skönt att få flera rum för 7-personersfamiljen, men flyttningen var arbetsam. Hanna och Sally, som var tonåringar, fick förstås hjälpa till med hushållet och med småflickorna och Pappa fick ta sig tid.

Det hade nu gått fyra år sedan han byggde kraftstationen, det gällde ju ett helt nytt levebröd för familjen. Hans arbete som kvamföreståndare hade övergått till andra personer när kvarnen nu fått nya ägare. I det nya huset fanns nu plats att saluföra elartiklar i affärslokalen, där inredningen fanns kvar efter Östlunds diversehandel. Jag minns de stora kartongerna med texten OSRAM LAMPOR så kom då äntligen DAGEN!

Jag vet att klockan var tre på tisdag eftermiddag när jag föddes, den 12 mars 1918. Flickorna Sally och hennes bästa vän Dagny Ödlund var på hemväg från skolan. Dagny tyckte det verkade tyst och konstigt när de närmade sig huset, men Sally förstod nog vad som var på gån'(mer om Dagny längre fram). Hanna och småflickorna Ingeborg 8 år och Dagmar 5 år var parkerade hos Farfar och faster

Här ser vi Lina Appekvist från Skallsta. Det var hon som hjälpte till vid förlossningen. Vid denna tidpunkt var Lina änka.

Agnes för att inte vara i vägen. Vännen Lina Appelqvist från grannbyn Skallsta var kommen till Mammas hjälp. Senare berättade Mamma att tant Lina hade skurat och fejat grundligt, det fanns inte en fläck på kaklet kring vedspisen efter hennes framfart, (varför minns jag sådant, kan man undra.)

Det var alltså tant Lina som hjälpte mig till världen.
Sent på kvällen, när Pappa var på väg för att se till kraftstationen, passade faster Agnes honom när han kom förbi. "Nå, vad blev det?" frågade hon. "En jänta". Punkt och slut.
Men han var nog nöjd ändå, det hade varit en svår tid även för honom, Mamma var klen och hon hade burit ett 4-kilosbarn. Själv hade han mycket att stå i, med ledningar och stolpar till den nya verksamheten, och kunde inte vara hemma så mycket. Självklart hoppades han på en son, namnet var klart, Sven-Erik skulle pojken heta. Men Mamma tyckte nog det var bra vilket som. Senare i livet kunde jag inte låta bli att retas med Pappa om detta. "Du pratar!" fick jag till svar. Han visade aldrig några tendenser till att sakna den son som aldrig kom. När jag blev stor nog ville han ha mig med överallt där
det var möjligt.

Dopet

Ruth-Märtha Hall fd Svensson berättar:
Dopet ägde rum den 24 april 1918. Jag föddes och döptes i hemmet, vilket var det vanliga, särskilt på landsbygden. Faddrar inbjöds och prästen kom hem.

Mina faddrar var min morbror Erik Svanberg, Mammas äldste bror, och hans hustru, moster Anna, de bodde i Skullersta. Vidare Mammas systerdotter från Ramsta (lillgommora) och min kusin Gotthard Svensson, blivande sjökapten (lillguffar). Doppräst var kyrkoherden i Nora G.F. Lundgren, känd vida omkring som "fredsapostel", vilket i vissa personers ögon inte var riktigt rumsrent, jag vet inte varför.

Faddarna Erik och Anna Svanberg

Hans första hustru var Fanny Fröberg, syster till prästen och missionären i Indien Manne Fröberg, ungdomsvänner till mina föräldrar (mer om M. Fröberg längre fram)

Jag fick i dopet namnet Rut, som var modenamnjust då, och Martha efter farmor Märta Vendla och faster Märta Amalia. Märta fanns, som jag senare erfor, långt bak i släkten. I Farfars släkt som Märeta som
sedan blev Märta. Jag bär mina namn med stolthet, även om kombinationen Rut-Märtha, som var en vanlig källa till förvåning bland folk, blev genant för mig, så det fick bli enbart Martha i många
år. Nu på gamla dar tycker jag det låter lite rart, Rut-Märtha alltså. "Dopfunten" var en stor kristallskål som alltid stod på hedersplats i salen, den användes sällan till något, skulle bara stå där och vara vacker.

Efter den högtidliga dopakten (vet inte hur jag uppförde mig) samlades man till dopkaffe runt stora matsalsbordet. Mamma berättade många gånger hur den vita duken såg ut när bordet dukades
av. Vid kyrkoherdens plats var duken beströdd med snus runt det vita området där koppen stått. Mamma hade mycket roligt åt detta.

FÖRSTA VÄRLDSKRIGET, RANSONERINGEN.
1918 var också det år första världskriget tog slut. Matransoneringen var då som strängast och många hade brist på mat, särskilt i städerna. Hos oss, som levde mitt ibland bondgårdar och dessutom hade egen trädgård, rådde ingen brist, mjölken hämtades hos vår granne Verner Altin, detta var min uppgift när jag blivit stor nog, jag kan se mig själv sittande på en stol intill den surrande separatorn. Alfa Laval, i Altins kök medan jag väntade på att få mjölkkrukan fylld.
Ransoneringskorten räckte bra där det fanns småbarn i familjen. Vi kunde köpa mjöl till gröt och brödbakning hos bönderna, man bakade både tunnbröd och råglimpor (se ev. "Faster Huldas bröd"!), endast kaffe var en bristvara. Man hade under krigsåren lärt sig blanda litet kaffe med mycket surrogat, vanligast i mitt hem var cikoria.som fanns att köpa. Mamma hade gömt lite äkta kaffe till den väntade stora händelsen, inget "surr" när det skulle bjudas på dopkaffe!

Konfirmation

Ruth-Märtha Hall fd Svensson berättar - "STÅ I GÅNGEN"
Hösten 1931 började min lästid hos prästen. Kyrkoherde Lundgren, som också var min doppräst, var känd för att vara tankspridd. Vid konfirmationsläsningen visste han ibland inte vad han förra gången hade gått igenom med oss, det kunde bli något helt nytt denna gång. Men han var vänlig och snäll och inte alls
sträng. Han var också känd för sin framfart på motorcykel och inte minst för att ha besökt Grekland, vilket han höll föreläsningar om.

Konfirmationen gick av stapeln påskaftonen 1932. Påskhelgen, som inföll i mars månad det året, var kall och snörik. Jag vet inte hur vi flickor tog oss från sockenstugan på Vallen till kyrkan i våra tunna klänningar och finskor, men spänningen kanske höll oss varma.

Min klänning hade min syster Sally sytt. Den var av benvitt yllemuslin, som var ett vanligt tyg till finare klänningar före andra världskriget.

Den hade en volang runt höften och även framtill på livet. Både pojkar och flickor hade en ros fastnålad på bröstet. Rosorna var säkert odlade i kruka i hemmet.

Sally var utbildad modist, men när lärde hon sig sy kläder? Det var Sally som efter Mammas död såg till att jag hade kläder och fick håret klippt. Hon arbetade i modeaffär i Härnösand och åkte hem så ofta hon hade möjlighet.

Så började förhöret. Jag tror de flesta klarade frågorna bra, kanske var kyrkoherden den mest nervöse av oss. Men konfirmation blev det och nattvardsgång i samband med högmässan på påskdagen.
Vid den tiden fick man sällan några presenter av anhöriga, ännu mindre blommor, möjligen en psalmbok. De nya kläderna ansågs vara gåvor nog. Däremot delades biblar ut till alla, men jag tror det kunde vara vid något annat
tillfälle.

Min farfar, förre bonden och mjölnaren, kyrkvärden Sven Svensson fyllde den 25 aug 1915 75 år. Vid denna tidpunkt är han födorådstagare på gården Salteå nr 3 som vi denna tidpunkt har en annan ägare.

Här sitter han utanför huset iförd Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj, omgiven av sina sju barn och deras familjer samt brodern, häradsdomaren Johan Lidbaum med maka Anna och brorsdottern Anna Hedlund, alla tre från Kramfors samt längst till vänster vännerna färgaren och handlanden N.J Östlund med maka i Salteå.

Fotot taget av folkskolläraren vid Östanö skola i Emil Edlund, vilkens foton finns i många hem runt om i Norabygden.

Märtha Hall

1927 NÄR MAMMA JOHANNA SKULLE FYLLA 50 år

Tänk, så spännande det var när vi smög iväg för att fotograferas! Det skulle bli en överraskning så Mamma fick ingenting veta.
Pappa hade hittat på att han skulle köra oss till fotografen i Klockestrand en dag när han ändå var ute med bilen i ett annat ärende. Det hela fick väl ske med små lögner förstås.
Hanna och Sally skulle promenera till modeaffären i Torrom (trodde Mamma) och vi tre yngsta var bjudna till faster Agnes, som förstås var informerad, där Pappa skulle hämta oss.
Vi stannade till i Skullersta hos Morbror Erik och moster Anna och därifrån ringde Pappa för att tala om för Mamma att han skulle bli försenad. Han sa att han skulle skjutsa några arbetare. Det
hela gick i lås och resultatet blev gott som ni alla sett.......

Mamma blev glad, jag minns att hon grät när hon fick se oss stå på rad på fotot, alla fem. Vilken underbar present! Hon undrade när vi gjort detta utan hennes vetskap, jag undrar också hur vi klarade att klä oss fina utan att hon förstod något? - Dagmar i sin konfirmationsklänning och vi övriga i bästa stassen av yllemuslin.

Märtha Hall

Bröllop

Ruth-Märtha Hall fd Svensson berättar - BRÖLLOP I KRAMFORS 1925
Min kusin Gerda Svensson skulle gifta sig med Filip Berglund, affärsman i Kramfors. Vi, släkten i Salteå, var alla bjudna på bröllopet, som skulle äga rum i faster Huldas (brudens mor) matservering i
Kramfors.

Jag var sju år och omåttligt blyg. Jag och en pojke som hette Rune skulle vara brudnäbb. Spännande!
Resan till Kramfors var inte utan poänger. Det var vår och snösmältning, vägarna var dåliga, men vi tog oss per bil till Kinnmärgens brygga, där en bogserbåt skulle lägga till. Vi måste åka
båt eftersom vintervägen hade smält bort. Men båten kom inte ända fram till bryggan på grund av isen och vi måste kliva försiktigt för att komma ombord. Pappa fick bära mig och Mamma var livrädd.
Vi kom i alla fall till andra sidan älven och blev hämtade där med häst och trilla och (enligt Mammas iakttagelser) en något överförfriskad körkarl, ekipaget inlånat av Farfars bror Jonas Lidbaum, där vi skulle övernatta. Hos dem fick vi träffa deras barnbarn Maja Lidbaum 11 år och Elsie, 5 år.

Att komma på bröllop, vilken fest! Min brudnäbbsklänning var vit och broderad. Klänningen finns kvar men blev omsydd men är ungefär likadan fast något mindre. Rune var klädd i sjömanskostym. Varför
blev vi inte fotograferade?

Det som jag tror var för mig det allra roligste, och som jag tydligast minns från Gerdas bröllop, var att träffa Sally, min favoritsyster. Hon kom från Stockholm, där hon arbetade. Jag fick ett blommigt påskägg
fyllt med karameller, som hon köpt till mig, vilken fröjd! Såna fanns inte i Salteå på den tiden. Mindre roligt var att jag råkade slå ut ett glas med något rött i (vin, kanske?) på en tjusig klänning, vems har jag
glömt. Minns att damen i fråga gick till köket för att tvätta ur fläcken och stod framför vedspisen för att torka. Antar att jag var förtvivlad.

En annan episod i bröllopsgården. Jag var en stor flicka nu så jag fick gå ensam på toaletten. Det var spännande att gå på töa inomhus, det var första gången jag såg en vattentoalett, den var en s.k. högspolande med kedja och handtag att dra i, vilket jag gjorde, men ve och fasa, jag trodde det var något galet när det fortsatte att brusa. Jag sprang ut och blev lugnad till slut. Det är inte alltid lätt med ny teknik. Rut-Märtha vet! (skrivet efter att hon som 87-åring skaffat dator med internet)

BRÖLLOP I RAMSTA 1901
Av naturliga skäl har jag inte så detaljerade uppgifter om mina föräldrars bröllop. Jag vill i alla fall skriva ned det jag säkert vet om denna viktiga händelse.

Bröllopet mellan Johanna Svanberg i Ramsta och mjölnaren Bror Svensson i Salteå ägde rum i Ramsta på den gård där mamma Johanna och hennes syskon föddes och växte upp liksom hennes far, Erik
Svanberg och hans systraskara. Farfadern Erik Eliasson Svanberg var född i Svartnora. Om hans liv kan berättas en egen historia, han blev bl.a. riksdagsman mm. Se fotot av kollekthåvarna! ( Ta bort om inte detta ska med!)

På gården med den fantastiskt vackra utsikten över Ramstafjärden fanns två mangårdsbyggnader av vilka den ena var ovanligt stor och där detta bröllop och flera sådana hölls under åren, där fanns plats för många gäster. Huset har också använts som samlingssal i olika sammanhang, det är numera bortrivet. Man kan skymta gaveln av huset med sitt halvmånformade vindsfönster bakom brudfolket på bröllopsbilden 1899.

Men 1901, som detta handlar om, användes det mindre huset, stort nog, som bostad och gör så fortfarande 2005. Framför detta hus med veranda, är bröllopsfolket från dubbelbröllopet 1922 avbildat.
Mina föräldrars bröllop varade i dagarna tre, som det heter. Vigseln ägde rum i stora huset. På kvällarna bäddades s..k. syskonbädd på golven i de stora rummen, naturligtvis i skilda rum för kvinnor och män. Mamma berättade att hon var nästan lite avundsjuk när hon hörde hur ungdomarna roade sig.

Andra och tredje dagarna skulle "ungmor" vara klädd i andra kläder än brudklänningen. Mammas "ungmorsklänning" var av olivgrönt ylletyg. Den fanns kvar länge men försvann så småningom.
I dag bor en Svanbergsättling i min mors födelsegård. Jag besökte hemmet för något år sedan och kunde konstatera att det blivit varsamt renoverat och är en prydnad för den vackra platsen.

Dödsfall och Begravning

Ruth-Märtha Hall fd Svensson berättar - MIN MAMMA ÄR DÖD
En tolvårings reflektioner kring det mest oerhörda.

Sjukhus i Sollefteå. Pappa valde det han visste var bäst, ett medicinskt sjukhus, eftersom
operation inte var att tänka på. Cancer i levern. Jag var med när vi besökte henne på sjukhuset,
hon ville det. Jag var med när allt hopp var ute och hon ville komma hem. Inte ambulans, endast
Pappas bil fick komma ifråga. Mamma fick som hon ville.

Pappa körde som han aldrig förut kört, så varsamt. Bilen var bäddad så gott det nu gick i en
personbil. Många mil att köra, klart att Mamma plågades, hon hade ju så ont.
Hemma i Salteå väntade vattenbädd och sjuksköterska. Pappa försökte allt. Alla
vi fem flickor fanns där. En dag kom Mammas syskon, morbröderna Erik och Petter, mostrarna
Stina och Emma. Pappa gillade det inte. Mamma var alldeles för sjuk, jag vet inte om hon
orkade tala med dem.

Mamma Johanna levde i fem dagar efter hemkomsten till Salteå. Hon dog den 19 juni 1930. Vi
var alla hos henne. Hon blev 53 år.

Sommarvärmen kom tidigt det året. Syrenhäcken med de vita blommorna stod i sitt flor.
Mammas kista placerades i "Lilla norr", ett ganska litet rum på övervåningen bredvid "Norr"
som var en dubblett.
Jag fick komma och se Mamma när hon var omskött och lagd i kistan. Hon var så fin, men jag
kände inte riktigt igen henne, jag kunde inte riktigt tro att det var sant, var Mamma död? Undrar
om jag grät.

I den värme som hade kommit var det bråttom att frakta kistan med Mamma till källaren under
kyrkan där kistorna placerades i väntan på jordfästning. Under tiden skulle det sys kläder åt oss
flickor. Sömmerskan Valborg Ulinder kom. Hanna och Sally valde modeller som hade olika
längder nedtill, det var modernt med längre bak eller i sidorna på kjolen, jag minns inte hur
Ingeborgs och Dagmars klänningar såg ut, men min var väldigt fin, omsydd av en av Mammas
klänningar.av moherr, ett lite styvt och glansigt tyg, i stilmodell som man sa, åtsittande liv och
rynkad kjol. Ock så skulle alla ha något "kräpp" någonstans. Sorgband på Ärmen hörde till om
inte kappan var svart. De vuxna flickorna och närstående hade hatt med sorgslöja.

Kistan skulle prydas till begravningen. Stora systrarna band ett stort kors av vita syrener, det var
väldigt vackert. Själv band jag en liten krans av rödklöver som jag höll i handen. Jag vet inte
om de övriga bar några blommor.

Min kusin Gotthard, som var till sjöss, hade skickat en krans
av näckrosor och blå iris. oförglömligt! Har aldrig senare sett någon sådan. Gotthard var mycket
fäst vid "Moster Johanna".

Faster Hulda, som var skicklig i hushåll, eftersom hon hade varit husmor på folkhögskolor och dessutom haft matservering, var hos oss och bakade allt brödet till begravningen. Jag minns formbakelser som hette" kronans kakor", de smakade mandel (vad barn kan komma ihåg!) Annars var det vanligt att ett
bageri åtog sig kaffeservering med bröd och allt vid begravningar. Men nu var
det faster Huldas bröd.

Hon stannade hos oss en tid efter begravningen för att hålla ihop hushållet, alla flickorna var borta på sina arbeten och jag gick i skolan.

Vi hade telefonväxel hos oss som måste passas, så det blev problem när alla skulle vara med på begravningen. Dock löste det sig så att vår granne Milda Franzén, som sedan blev Milda Jonsson, lärarns fru, blev insatt i saken och skötte växeln medan vi var i kyrkan.

Själva jordfästningen skedde ute vid graven. Pappa var så orolig att man i värmen skulle känna lukt, så han bestämde att bärarna med kistan och alla i följet skulle gå från stegporten, där kistan var placerad på en katafalk (så konstiga ord) tvärs genom kyrkan, vars portar stod öppna på båda sidor, familjegraven låg på andra sidan kyrkan. Efteråt kom alla in i kyrkan och högtiden fortsatte med högmässa. En sångare, Leonard Sjölander, som Pappa anlitat, sjöng psalmen "Hur ljuvt det är att komma..... Jag blev så tagen av detta att jag beslöt lära mig hela psalmen. Jag visste inte då att det var Runeberg som diktat den vackra texten, jag kan den än i dag.

Jag har alltid tyckt om psalmer. Denna psalm har sedan dess varit med på de jordfästningar som förekommit inom vår familj, t.o.m. gjorde slumpen att den lästes av prosten som jordfäste Sally, ingen av oss visste något om det, och när jag frågade sa prosten att han bara tyckte att Runebergs text
passade så bra att läsa efter en hymn som hade sjungits. En egendomlig tillfällighet.