Dragspelaren Kalle Dahlin (86 år) Han var den sista mjölnaren i byn. Han övertog 1962? mjölnararbetet och kraftverksarbetet efter sin far Nikanor Dahlin. (han hade dock jobbat i kraftverket sedan 50-talet under pappans fridagar)

Innan detta arbetade Kalle som busschaufför på Werner Westins i Docksta.

Kalle skötte om både kvarnen och elturbinerna i kraftverket fram till 1964 då den sista malningen skedde.

Detta foto är taget inne i kraftstationen före 1945.
Frän vä: Hildur Löfquist, Sven Altin, Greta, Erik och Kalle Dahlin
Källa: Edwin Westins privata fotoalbum

1965 köpte Graningeverken kraftverket och elnätet av Östbygdens elektriska förening.

Kalle kommer ihåg 1967 när den strömlösa vintern var. Då var det massor av blötsnö som låg på ledningarna. Året därpå skaffades 2 Dieselmotorer på 240 KW (vardera 120) för att driva kraftverket med. Kalle hade dieseltanken vid mjölnarbostaden och en 175 m lång ledning till kraftstation.

1970 förflyttades Kalle till Graningeverken i Bollsta.

Kraftverkets och byns elhistoria

Bror Svensson f 1873 har jobbat i kvarnen som mjölnare under tiden 1902-1918. Han hade stort intresse för electricitet och motorer.

Redan 1902 i samband med att Bror Svensson tog över mjölnararbetet efter sin far anlade han sitt första lilla elverk - i kvarnen- och kunde på så sätt leverera elström till sitt närområde.

1914 anlades han ett "riktigt" belysningskraftverk på 30 KW i Salteån. Elstationen låg i anslutning till bysågen. Strömmen drogs till bla Rossvik.Bla till förtroende mannen Westman.

På denna tid fanns två dammar. Den övre finns på samma ställe som idag (2003).
Den fanns för att dra in virket till sågen och för Svenssons belysningskraftverk.

Den andra dammen låg vid kvarnen där det också fanns en bro. Den dammen var till för kvarnen.

År 1918 sålde Salteå byamän hela Salteån från Storsjön till Norasundet samt Linsänkningsplatsen 2:1 (på norra stranden) och Sågmyran 1:1 (på södra stranden). Köpeskillingen var 55 000 kr. Köpare var Nordingråbo och Östbygdsbor.

Fördelning av köpesumman finns att beskåda HÄR>>

Köparna bildade Nordingrå och Östbygdens elektriska förening med ägarandelar 2/3 resp. 1/3.

Förbehåll i försäljningen var att ägarna av tullkvarnen och obebyggda stampfallet skulle få behålla sina rättigheter. Vidare skulle Bror Svensson få behålla och driva belysningsverket fram till 1929 varefter det övergick till köparen. Dessutom skulle E. Öberg i Lugnvik få driva sågen fram till 1922.

Svenssons Elstation brann ner 1925 samtidigt med sågen under mystiska omständigheter.

Efter branden byggde Svensson aldrig upp något nytt kraftverk. Han fortsatte dock handla med ström. Troligtvis ansvarig för själva nätet? Drev även en liten elaffär i anslutning till bostaden (nuvarande husnr 401)

Däremot byggde Nordingrå och Östbygdens elektriska förening ett kraftverk längre ner i ån.

Byamännen sålde inte sågen med sågplats (norra stranden) och hade rätten att ta vatten för driften av sågen och flotta timmer i ån till sågen.

Byamännen hade i avtalet rätt till viss elström när kraftstationen blev färdig. De skulle erhålla en ljusstyrka på 4 320 normalljus per del för lyse och motordrift av bl.a vedkap. linskäkt och tröskverk.

1919 byggdes elturbinen och den levererade elström till många hushåll i Nora och Nordingrå.
Ena turbinen var på 140 kW och den andra var på 125 KW. Srömmen levererades ut på 10 KWledningar.

Då byggdes trätuben från nedre dammen. Efter branden av sågverket drogs tuben upp till övre dammen = 5 m högre fallhöjd.

Senare inköpte Östbygden Nordingrås del och föreningens namn var då: Östbygdens Kvarn- och elektriska förening.

Bonden och lantbrevbäraren Gunnar Öhman (1905) i Östanö var i mitten på 1900-talet ordförande i föreningen.

Ytterligare en tid senare köpte Graningeverken kraftverket och distributionen. Östbygdens elektriska förening med 70 medlemmar fick 700.000:- (10 000:-/person)

Sedan 1992 ägs kraftverket av Nordtrafo i Bjärtrå.

Frimalningen som Salteåbönderna 1866 hade enligt ursprungligt avtal och rätten till fri kraft från 1919 utlöstes av Graningeverken på 1960-talet. ?

I fallhöjden från dammen leddes vattnet i en tub till kraftverket.
Den första gjordes ca 1930 och var gjord av trä.

Foto från Edwin Westins privata album
Herrarna fr vänster: Alvar Lindström, Valle, Alfons Öberg, Damerna fr vä: Sally Sahlén, Hulda Löfkvist, Aina L, Göta A, Rhode Berglund, Hildur Löfkvist

År 1955 ersattes trärännan med en ståltub från dammen ner mot kraftstationshuset.

Kraftverket är i drift än idag och även avtalet om friström lever kvar.

Lillforsen vid kraftverket 2001

Så här såg kraftstationen ut från början. Den brann dock ca 1945.

Just vid denna tidpunkt råkade det vara så att brandmännen i Torrom strejkade. Så elden fick byfolket släcka bäst de kunde. En del av brandmännen stod tom på andra sidan ån och beskådade branden, detta berättar Kalle Dahlin.

ca 1927-29 sprängdes en djupare fåra i Salteån för att förbättra flödet till elstationen och kvarnen. I och med detta kunde man sänka Storsjön 1,40 m.

Märtha Hall, fd Svensson kommer ihåg när det sprängdes. Sprängningen gjorde nämligen att fönsterrutorna gick sönder där de bodde. (husnr 401)

Kalle Dahlin minns att det var "Stigsjöpojkarna" Nybergs och Ulinders som sprängde. Clarie fd Kalm minns att pojkarna Nybergs bodde inneboende hos dem under denna tid.

Under sprängningen blev det många stenblock. Dessa krossades till mackadam.

Här ser man hur den ser ut idag (2003). Det är Tobias Ångman som står där.

Ovan ser man den anlagda dammen vid skolan. (Skolan finns ej idag) Årtal?

Här sitter Greta Dahlin vid dammen vid kvarngården. Den andra personen är okänd. Årtal?

Här ser vi Anita Skoglund och Dagmar Sundkvist stående på bron vid dammen nere vid kvarngården 1956.